BLOGG

Här kan du få träningstips och inspiration. Skriver även lite om min vardag.

SWISSMAN 2024!

Någon vecka har gått sedan jag skrev här sist och egentligen har det inte hänt så mycket förrän nu. Jag har tränat på lite sporadiskt och kört lite efter vad jag har känt för. Totalt sett har det ändå blivit en del träning men den har varit TOTALT kravlös. Kommer ta med mig den känslan när väl träningen drar igång. Den avslappnade och sköna känslan när det kommer till träning.

Men nu till lite roliga saker, för ett par veckor så släppets lotterna till Swissman 2024. Till skillnad från tidigare år så kostade lotterna 10€. Så betalade in dessa 10€ och fick min lott. Dock var jag aldrig orolig att jag inte skulle ha ”tur” tredje året i rad. Vet att där är x antal platser som organisationen kan dela ut, men utåt sett ska det se ut som att alla får förlita sig till lotteriet. 

Trots att jag var säker på att jag skulle få en plats till 2024 så var jag lite nervös när mailet dök upp i förra veckan. Dock var oron onödig då jag fick en plats. Så därför blir det en hård sommar med både Swissman och Norseman.

Många tycker det är idioti men vill inte hänga upp en hel säsong på Norseman. Skulle man vakna upp några dagar innan tävlingen sjuk så är hela säsongen spolierad. Sen har Swissman en speciell plats i mitt hjärta och tävlingen passar som handen i handsken till mig. Det är också en av anledningarna till varför jag vill köra tävlingen igen under 2024 i riktigt bra form.

Ser framemot 2024 med ett enormt pirr i magen och stor förväntan.

Men innan 2023 blir 2024 så blir det ytterligare en tur ner till Playitas med triathlon förbundet. Nästa vecka är jag ner dit som en av tränarna på elit och breddlägret som kommer hålla till där nere. Som alltid är det roligt få följa med på dessa lägerna och träffa nya idrottsintresserade människor. Förhoppningsvis kan man både lära dom något nytt och ge lite råd i deras framtida träning.

Sen att där är varmt och man själv kan träna lite är ett stort plus :)

Nu väntar dock poolen och ett simpass. Jag hoppas vid gudarna att det känns bättre än på morgonens distanslöpning. Tyngre ben och sämre känsla får man leta länge efter. Det var tom så illa att jag ifrågasatte det hela. Det ”roliga” var att jag hade en känsla av att det skulle bli ett bra pass med en grym känsla, men så fel jag hade. Nästa gång får jag väl tänka att det blir ett liknande pass och då blir känslan fantastisk när jag väl springer.

En snabb kaffe sen klor.

Ciao

Ta ansvar för din simning!

Baksmällan har lagt sig och energin börjar komma tillbaka i kroppen. Vad gör man då? Jo man tar sig till gymmet för det är roligt och bra, det är i och för sig rätt. Däremot är det inte lika roligt dagen efter eller ännu värre 2 dagar senare. Men nu är jag igång i gymmet men strukturerad träning får vänta några veckor till. Med det sagt så kommer jag inte bara ligga på soffan, men om vädret är bra och om jag känner för det så blir det någon typ av träning. Känner jag inte för det så blir det en kopp kaffe istället och tar det hela med en klackspark. Tror detta är enormt viktigt för alla som idrottar på lite högre nivå och ännu viktigare för dom som börja komma upp i åren. 

Jag? Nej inte än?! :)

Tänkte raljera lite om simning och då framförallt OW simning i Triathlon och i synnerhet Ironman/X-tri simningar. Kan inte riktigt släppa att man kortade ner simningen på Korfu till ett varv. Jag hade accepterat beslutet om simningen skulle simmats på den ursprungliga banan, där var det helt enkelt för farligt för ett helt startfält att simma. Jag hade älskat det då jag gillar att simma i vågor och är trygg med det. Men förstår alla aspekter i att utföra en simning i sådana förhållande både för tävlande men även för tävlingsledningen. Däremot accepterar jag inte beslutet om att korta ner simningen när förhållanden var bra. Köper inte heller argumentet att det kanske skulle bli värre senare. Det var först X antal timmar senare vinden skulle öka men i samma vindriktning, så det hade inte påverkat simningen nämnvärt trots att vinden hade ökat i styrka.

Däremot tror jag att sanningen ligger i att tävlande har tryckt på just detta, att vinden skulle tillta framemot lunch. Detta för att man själv inte har orkat att lägga ner den träningen som krävs för att klara 3800m i lite vågor på ett säkert sätt. För att man själv får ett bättre utgångsläge med kortare simning, just av den anledningen att man inte orkat träna tillräckligt för att bli en säker simmare. 

Jag vet att det är enormt svårt att lära sig simma på gamla dar, men alla kan lära sig simma så pass bra att man känner sig säker i vattnet. Det är inte enklat och det kräver en himla massa träning, men det går. Klarar man inte det så är förmodligen triathlon eller OW något för dig i tävlingssammanhang, framförallt inte en Ironman simning eller en X-tri simning. Det blir extra komiskt när simningen kortas ner på en X-tri tävling, där allt annat är extremt och i vissa fall livsfarligt.

På sikt får det absolut inte bli så att motionärer/dåliga simmare, påverkar tävlingsledningen så pass mycket att det går ut över elitfältet/elitmotionärer. Då kan vi lika gärna strunta i att ha ett proffsfält på tävlingar och enbart ha en motionsklass. Där man får räkna med att simningen ställs in/kortas för minsta lilla. Elit/proffsidrott är inte sunt på något sätt men den ska vara ärlig. Det blir den inte om triathlon gång på gång blir duathlon. Missförstå mig rätt, är det för farligt att simma så ska simningen givetvis ställas in. Men får känslan av att den stora massan har påverkat X antal inställda simningar/nedkortade simningen under året.

Så du behöver inte blir en världsmästare i simning, men simma så pass mycket att du blir bekväm i vattnet och att du klarar simma 3800m i annat än i en lugn simbassäng. Fråga du mig så tar allt för många för lätt på just simningen. Den ska ”bara” klaras av, men klarar man inte av den så blir det inte så bara. Så hellre säker simmare än snabb simmare för många som ställer sig på startlinjen.

Så nu har jag raljerat om detta också. Blir säkert halshuggen av någon och hyllad av någon men det är vad jag tycker iallafall :)

Annars så öppnade lotteriet till Swissman idag, undrar om man har tur en tredje gång och får en startplats till 2024 :)

Ciao

Baksmällan och en 4:e plats!

Med ett par dagars distans till hela tävlingen så måste jag erkänna att jag fortfarande är lite bitter över hur det slutade. Tycker fortfarande att jag förtjänade ett annat öde än det jag fick. Hade jag bara fått gå ut på löpningen i ledning och inte haft alla motgångar tidigare så hade det varit en HELT annan löpning och ett helt annat resultat.

Tar dock med mig känslan inför tävlingen och känslan under tävlingen. Var länge sedan jag var så trygg och hade ett sånt självförtroende inför en tävling. Resten är bara att glömma och istället se fram emot några lugnare veckor. Det är välbehövligt för kroppen och framförallt för knoppen. Jag älskar att träna och älskar att träna mot ett mål, för att man ska kunna göra det ordentligt så behövs en paus från det hela också. 

Med tanke på att jag inte har någon mobil att lägga tiden på så har jag redan nu börjat summera säsongen och vad som har varit bra/mindre bra. Har även börjat skissa lite på hur jag kan göra för att vara i ännu bättre from framemot Swissman och Norseman nästa år. Ja om nu Swissman organisationen är snälla nog att ge mig en plats 2024 också. :)

Jag skrev kort kort att nästa säsong blir den sista på högre nivå för mig. Nu tänker alla ”Det har han sagt förr” och ja det har jag. Den gången var jag innerligt glad att jag hade fel och att jag fortsatte. Nu ser jag framemot en oförglömlig säsong 2024 och att få avsluta med Norseman (VM i X-tri serien). 

Jag kommer aldrig sluta utmana mig själv, aldrig sluta träna och förmodligen vara seriös i det jag gör. Men att köra X-tri tävlingarna kostar väldigt väldigt mycket pengar att köra och framförallt om man vill köra om segern. Nu har jag fantastiska sponsorer som ställer upp fram till slutet av 2024 och det gör beslutet lite lättre också. Utan dem hade det ALDRIG gått.

Nämnde inte att jag även börjar bli till åren också :) det får andra tycka och tänka.

Nu blir det ännu lite mer kaffe och ytterligare lite vila. Gårdagen var helt okej kroppsmässigt, men idag är det en katastrof. Benen bär mig knappt och magen gör uppror mot mig. Kan dock förstå den, men tanke på hur jag trots allt plågade den i lördags :)

UPPDATRING!

Precis när jag skrivit klart inlägget så publiceras resultatlistan. Trots allt som gick emot mig och att jag slutade tävla så blev jag 4:a. "Bara" 1h efter segraren trots punkting, väntan och allt annat jag gjorde istället för att just tävla. Så nu svider det lite extra igen. Dock kan jag inte vrida tillbaka klockan utan bara skratta åt det och se framåt. 

Ciao

GreekHero!

Vilken jäkla dag det blev igår och tyvärr inte ur en positiv synvinkel. Ska försöka ta er igen gårdagen på ett så välformulerat vis utan allt för många svordomar :)

Som jag skrev sist så höjde tävlingsledningen ett finger för att det kanske skulle krävas en alternativ simbana och den var jag helt okej med. Den skulle vara ca 3700m där vattnet var lite lugnare. När vi anlände till växlingsområdet igår morse så fick vi veta att det endast skulle bli ett varv av 3 på simning. Där och då så rann all motivation ur mig. 10 min innan start drog ledningen förutsättningarna för dagen och jag kunde inte låta bli och fråga varför det endast skulle bli 1 varv i ett lugnt hav. Fick då till svar att det skulle bli värre lite senare, varpå jag högt sa att jag trodde det var en X-tri tävling vi skulle genomföra. Där och då var jag duktigt irriterad för där fanns INGEN anledning till att inte simma 3 varv.

Starten gick och jag kom iväg bra och simmade snabbt. Skapade en rejäl lucka bakåt och bara utökade min ledning. Tänkte hela tiden hur stor skada jag hade kunna gör på de andra om det hade varit längre simning. Upp ur vattnet fick jag ändå tillbaka lite motivation, att vara i ledningen är ändå något speciellt.

Kom iväg bra på cyklingen och kunde utan att stressa hålla ett bra tryck. Efter ca 45-50 min kom Kristoffer (en stark cykling) ikapp mig och vi slog följe. Då kom en från tävlingsledningen på motorcykel och berättade att jag hade tappat min GPS. Jag berättade vänligen men bestämt att den fanns i min sadelväska. (ja jag körde med sadelväska) Men så fel jag hade, hur jag kan ha tappat den förstår jag fortfarande inte. Det sura i hela den historien är att min mobil också låg där. (ett ett krav på mobil när man tävlar X-Tri tävlingar).

Att jag hade tappat min mobil skulle visa sig bli ett problem längre fram i tävlingen. 

Efter ca 60-70 km så började tyvärr Kristoffer få problem och jag tog täten igen. Det kändes riktigt bra uppför dagens längsta stigning och hittade ett bra flyt. Hade egentligen bra tryck på alla backar och längre stigningar.  Efter ca 130-140 km kände jag av lite krampkänningar på sidan av låret men inte värre än att jag kunde trampa loss det. Däremot vid 154 km så drog det till rejält, men kunde trampa mig igenom det också. Samtidigt kom David och Jenny upp till mig en sista gång innan T2 (Växlingen till löpningen). 1 km senare så märkte jag att punkteringen på framhjulet var ett faktum. Hade detta hänt 2 min tidigare så hade bilen varit rakt bakom mig. Många ord kom ur min mun och jag fick helt enkelt stanna. 2:an och 3:an passerade mig när jag satt där. Hade jag nu haft telefonen så hade jag snabbt kunnat ringa David, men den var ju borta sedan länge. ALL motivation försvann och jag undrade varför man utsätter sig för detta. Tysken som nu ledde hade varit snäll nog och sagt åt David att jag hade problem. Efter många om så löste vi även detta, även om jag hade tappat hur mycket tid som helst.

Trampade vidare till växlingen och lite motvilligt började jag springa. Låg trots att 3:a och av erfarenhet så vet jag att allt kan hände på dessa tävlingarna. På den första strandlöpningen kom jag ikapp 2:an i loppet och motivationen kom tillbaka. Hade trots allt bra tryck i löpningen efter förutsättningarna. Precis när jag kom ikapp honom så kom vi till vad tävlingsledningen kallade ett parti med stora stenar. Sanningen var mer ett parti med klippor som man var tvungen att klättra i. Första klivet upp på en klippavsats så krampade mina ben och jag satt mig ner. Där och då var jag klar för dagen, målet nu var att ta mig till David och Jenny vid 16 km, för att sen bryta. All motivation var borta, all mental energi var borta och jag började tycka synd om mig själv. Börjar man med detta på dessa tävlingarna så är man illa på det. I Schweiz var jag villig till att kämpa och använda mig av den mentala energin för att kriga, men igår var jag likgiltig inför det hela. 

När jag väll nådde David så la jag med ner, hyperventilerade och grät. Fick en cola, gick på toa och sen peppade David mig till att forsätta. I och med att vi hade Jenny med oss så kunde David slå följe med mig redan därifrån. På asfalten och de lättare trailsträckorna hade jag fortsatt bra fart men där man behövde klättar och verkligen ta sig uppför gick jag. Med 6 km kvar var där en fin strand, där gav jag David min väska och hoppade ner i havet med mina Hoka carbon skor på. Sen låg jag där och badade ett tag, topp 3 baden i mitt liv :)

Sista 4-5 km var det merparten asfalt och lättare stigar uppför, vilket medförde att jag kunde hålla bra fart. Plockade 3 placeringar och kunde avsluta med någon typ av positiv känsla. Utan David så hade jag ALDRIG tagit mig i mål igår. För efter klipporna så hittade jag INGEN anledning till att fortsätta. Så är evigt tacksam att han hjälpte mig i mål, det är alltid tråkigt att bryta.

Så allt som kunde gå fel igår gick fel. Det är otroligt surt när man lägger ner så mycket tid, pengar och energi på det hela. Formen var god och avsatte min tävlingsbudget och mer därtill för att försöka vinna här nere. Tyvärr kan idrott vara brutalt ibland. Sen visst kunde jag säkert haft en annan inställning till hela parodin med simningen. Men det var svårt där och då igår. Dock blir det lite tramsigt när man ska klättra på klippor där ett felsteg kan innebär att du faller 10-15 m ner mot spetsiga klippor som sticker upp ur vattnet. Ett sådant fall hade kunnat kosta en livet, men det var för ”farligt” att simma 3800m på en för mig säker bana.

Nu blir det till att slicka såren, återhämta sig och ta nya tag mot min sista säsong på en högre nivå med VM i Norseman som avslutning på en HELT fantastisk resa.

Brukar skriva att nu blir det kaffe, men idag blir det ÖL :)

Ciao

GreekHero dag 1!

Snart är fösta dagen här nere på Korfu avklarad. Der har inte varit en allt för stressig dag om man säger så. Lite jobb, lite träning och en hel del kaffe har stått på agendan. Precis som det ska vara inför en lite större tävling. Var nog länge sedan jag var så avslappnad och lugn inför en tävling, sen om det är bra eller dåligt får lördagen avgöra.

Jag börjar skriva lite om dagens träning. Det blev knappa 2h på cykelbanan, 25 km ut och 25 km hem. Tyvärr är vägarna ganska dåliga här nere, vilket betyder att man hela tiden måste vara på sin vakt. Det gäller egentligen oavsett om det går uppför, utför eller på platten. Men förutom det så är det fantastiska vyer och en hård bana. Här är inga riktigt berg, dock så går det upp och ner i stort sett hela tiden. Den stigningen som är lägst når upp till 400 möh, däremot början man klättringen nere vid kusten så den kommer kännas trots allt. 

Löpningen är i stort ganska likt cyklingen, det går upp och ner hela tiden. Detta kommer slå sönder låren totalt och det är ingen tvekan om att det kommer bli en hård dag. David kommer och måste springa med mig de sista 18 km. Likt i Schweiz så är målgången uppe på en av topparna och det innebär så klart att det är uppför till målgången. Däremot är jag inte orolig för att ta mig uppför sista backen, men är att man måste gå nerför en bit för att komma till bilen som tar en tillbaka till hotellet. Det blir en utmaning även det :)

Däremot förväntas det blåsa en hel del under lördagen och organisationen har pratat om att korta / ändra / ställa in simningen. Händer detta så blir jag givetvis enormt besviken. Jag är i väldigt bra simform och dagens simning kändes otroligt lätt. Vi simmade utan problem i vågorna och det kommer inte bli värre på lördag. Så hoppas innerligt att detta bara är lösa tankar från tävlingsledningens sida. 

För min del blir det en hel annan tävling om de tex ställer in simningen, därför håller vi alla tummarna att det blir en riktigt hård simning som nere i Schweiz :)

Förövrigt måste jag ge grekerna godkänt när det kommer till att göra espresso. Det har serverats betydligt bättre kaffe än jag trodde på förhand. Man ska aldrig döma någon på förhand.

Imorgon lägger jag upp länken så man kan följa hela spektaklet här nere.

Ciao eller vad det heter på grekiska.

Osvenskt innan Grekland!

Sista hårdare passet inför Grekland blev kört under stormiga förhållande på den skånska slätten i lördags. Körde först 30 min lugnt och sen var tanken att jag skulle få 1 h i tempoställning kring 260-280 watt med en avslappnad känsla. Dock gjorde kastvindarna att jag fegade lite i medvinden när hastighetsmätare visade mellan 55-60 km/h. Så fick sätta mig upp och hålla i styret istället, kan dock meddela att vinden tog tag ganska bra även när jag höll där. Mina stadiga 66kg gjorde inte så stor skillnad :)

När jag vände efter ca 30 min så fick jag istället vinden rakt i ansiktet men då kunde ligga lite mer i tempoställning. Det var ett riktigt positivt formbesked då det gick lättare och lättare desto längre jag cyklade. När 1h hade gått så stod wattmätaren på 279 i snitt och 42,5 i snitthastighet, detta trots vinden på vägen tillbaka. Att det stod 279 i snitt var lite förvånade då kändes väldigt lätt, eller så lätt nu 280 watt kan kännas. Därefter skulle jag köra de 30 min hem, men vinden gjorde att det blev 45 istället. 

Hemma bytte jag om till löparskorna och sprang 7 km på 4:05 fart som också var avslappnat. Dock hade vinden tilltaget ytterligare och det var nästan så att jag fick hålla i mig även här när vinden kom från sidan.

Efter passet reflekterade jag lite över träningen som gjorts från i somras och fram till nu. Oavsett hur det går nere i Grekland så är jag otroligt stolt över hur träningen och livet har varit denna perioden. Jag gjorde upp en plan som innebar att höja den totala volymen lite men även löpvolymen. Detta har jag gjort vecka ut och vecka in sedan upphållet efter Swissman. Det har bitvis varit riktigt hårt men jag har njutit och haft fantastiskt roligt samtidigt som jag har trott på det jag har gjort. Detta har resulterat i en fantastisk känsla som jag ska ta med mig i träningen till Norseman. Det var precis detta jag ville åt i träning framemot tävlingen i Grekland.

Det som gick lite fel var min iver att springa fort nere i Skanör och dra på mig en mindre skada. Det är lätt att vara efterklok, men är återigen stolt över hur jag hanterade det. Det är kanske lite osvenskt att slå sig på bröstet innan en tävling. Men resan mot målet är otroligt viktig, då den utgör vardagen och 98 % i en satsning mot en tävling eller ett specifikt mål. Det är viktigt att komma ihåg.

Efter jag har skrivit detta så är jag stolt över hur hela denna säsongen har utvecklat sig och hur jag har tagit mig an den.

Nu sitter jag här med med packad cykeln efter många om och men. Det ger en lika många gråa hår varje gång cykeln ska packas ner i cykelväskan. Det är nästan så man behöver ta något lugnande innan :) 

Dock har en avslappnad inställning till hela äventyret som drar igång på onsdag. Har har presterat vad jag ska denna säsongen så detta kommer bli en bonus och som sagt resan mot denna tävling har varit fantastik. 

Lovar återkomma med en lägesuppdatering väl nere på plats och en länk till var man kan följa spektaklet.

Ciao

Patrik

Tiden läker alla sår och Bike-Fit

Tiden läker alla sår som man så fint säger och det gäller även mitt ben. Hade ett par dagar efter halvmaran som jag tänkte att det skulle bli problem att starta nere i Grekland. Men några lugna dagar och ingen löpning på 1 vecka gjorde susen. jag körde några riktigt lugna cykelpass för att påskynda processen lite. Den perfekta planen kan ligga där inför en tävling men man måste våga ändra den om den inte håller. Känns skönt att man blivit lite äldre och vågar lita mer på sig själv :) 

Eller jag försöker intala mig det iallafall, jag kan vara klok åt andra så då borde man kunna vara klok till sig själv också.

En annan sak jag som är stolt över är att jag tagit upp kampen mot tempocykeln. Jag ska inte säga att vi har ett smärtfritt förhållande än men det är på god väg. Har tagit tempocykeln på merparten av cykelpassen och det blir bättre. Fick ett fint pass förra lördagen på lite över 180 km och kunde klocka in på 37.5 i snitt trots de klassiska skånska vindarna. Detta var innan jag besökte Iain på Pain Free Power som hjälpte mig med en mer aerodynamisk och komfortabel sittställning. Iain är van vid Argon 18 cyklarna då Pain Free Power har varit återförsäljare under en längre tid.

Här på bilderna kan ni se för och efter. Där är en hel del kvar att jobba på, men sen är där också ett bra tag kvar till Norseman. Börjar tro på att detta kan bli en succé till sist :)

Annars tycker jag att formen är på plats inför Greekhero nästa lördag. I och med att jag är gjord av sockervadd så sprang jag dagens 4x2 km inne på löpbandet. Farten skulle vara runt tävlingsfart och blev lite förvånad över hur lätt det kändes på 4:05 fart. Pulsen var även ett snäpp lägre än den varit tidigare, den landade in på ca 138 på intervallerna. Lite överraskande med tanke på att det inte blivit allt för mycket löpning den senaste tiden. Blir ett lite hårdare simpass på fredag och ett hårdare cykelpass på lördag, sen är det bara att luta sig tillbaka och hoppas på det bästa.

Ciao

Löparfesten i Skanör!

I helgen var det dags för en riktigt klassiker, nämligen löparfesten nere i Skanör. Ett super arrangemang där det finns något för alla. Inez sprang 600m, Lova sprang 1400m och jag sprang halvmaran.

Dagen började dock inte som förväntat, när vi lämnade Trelleborg så var det solsken och varmt. När vi anlände till Skanör för att hämta ut våra nummerlappar så öppnade himlen sig och en riktigt åskskur drog in. Detta medförde att alla starter blev uppskjutna med 30 min så detta oväder kunder dra över.

Lova var först ut med att springa 1400m och det är helt fantastiskt att se så många barn i rörelse. De hade lika roligt på uppvärmningen med dunkande musik som de hade när det väl sprang. Därefter var det Inez som skulle springa 600m. Här kunde föräldrarna springa med om barnen, om barnen ville vill säga. Detta fanns inte på Inez karta i år hellre, HON SKULLE SPRINGA SJÄLV.

Även här sprang alla barn med ett leende på läpparna. Det är så här ungdomsidrott ska vara :)

Till sist ut var jag som skulle avverka halvmaran där nere och förväntningarna från barnen var skyhöga. Vinn eller stanna kvar nere i Skanör :) Visste redan innan start att det skulle bli en chansning att springa. Har tränat mycket senaste tiden inför X-tri tävlingen i Grekland om en månad. Starten gick och tempot var väl uppskruvat redan från start. Det var hårt, enormt hårt men kunde ändå hänga med täten trots att benen/kroppen inte riktigt svarade som jag hade hoppats. När vi vek in på grusvägarna och sen ner det även var sand så fick jag kriga för att vara kvar i täten som bestod av 4 löparen. Det sög riktigt mycket fart och energi att springa på detta mjukare underlaget. När vi väl kom ut på asfalt igen så passerade vid 10km på 35:20. Tänkte att vi var på väg mot en riktigt bra tid. Strax efter det så ökades tempot ytterligare och vi gick ner mot 3:25 fart, samtidigt blev vi 3 kvar i tätgruppen. Det var FRUKTANSVÄRT hårt både mentalt och fysiskt men klarade av att kriga. Vid 15 km så känner jag att det drar till i utsidan av låret och jag får släppa täten, han som ligger 4:a kom ikapp mig och jag hände på honom. Då drar det till igen och jag måste stanna. I frustration och ilska så kommer några väl valda ord ur min mun. Därefter gick och småjoggade till målet med en uppsjö av känslor inom mig.

Jag var ledsen, uppgiven och frustrerad över att jag hade missat pallen och en för mig en riktigt bra tid trots lite sämre underlag. Men mest var jag förbannad på mig själv. Jag visste trots allt att det var en chansning att springa och på så vis riskerar en start i Grekland. På andra sidan finns tävlingsdjävulen och kärleken till att just pressa sig. Elitidrott är en balansgång på en väldigt tunn tråd.

Nu sitter jag här i skrivande stund med en riktigt sliten kropp och ett högerlår som inte riktigt vill som jag vill. Jag hann springa och pressa mig så pass länge att det är både smärta och träningsvärk som infinner sig i låret. Trots detta är jag positiv, jag tror det är en mindre överbelastning. Ett par lugnare dagar och sen ytterligare några dagar utan löpning ska nog lösa problemet, hoppas jag :)

Ska givetvis få en expert att kolla på denna gamla kroppen också.

En annan anledning till att jag är positiv är att jag trots allt känner att där finns en fart och en grundform som jag inte känt på samma vis tidigare. Det är förmodligen den som fällde mig i lördags när jag var lite för sliten för att pressa på sig. Gör om gör rätt och lär dig av misstagen, då är misstag helt okej att göra.

Nu får det bli en kopp kaffe till så man klarar av att vara vaken ett tag till.

Ciao

Det var inte går jag nålade på mig en nummerlapp och endast hade med mig en cykel till brottsplatsen, men så var fallet igår. Strade Rosa som avverkades igår är ett fantastiskt gravellopp som går nordöst om Kristianstad. För att vara mer specifik i Vånga och starten är precis nedanför Vångabacken. Som vanligt när klockan ringer ALLT för tidigt så undrar man hur tankarna gick när man bestämde sig för detta.

Det roliga är att jag verkligen hatade att tävla på grusvägar när jag tävlade en gång i tiden. Så det blir lite komiskt att jag självmant anmälde mig till detta loppet. Dock hade jag fin hjälp av Argon 18 Dark Matter, som jag hade kört på 2 gånger innan starten igår.  

Starten gick 08.45 och ställde mig långt fram för att slippa köra om allt för många. Jag hade missat lite att det var masterstart de första 4 km. Så efter 2-3 km så blev jag lite trött på att bara rulla så jag ökade tempot och förstod att något var fel då ingen hängde på. Då slog det mig att det kanske var lite masterstart, det är inte lätt att vara orutinerad…….. på gravellopp :) 

När den riktiga starten gick så kom där en backe ganska omgående och jag gick fram för göra klungan lagom stor. Hade lite koll bak på hur många som åkte av och när klungan var ”lagom” stor så slog jag åt sidan. Då tog andra över och jag rullade tillbaka lite. Därefter kunde jag märka att min sadel gled nedåt. Fick lånat tag i ett multiverktyg av spurtar-Sofie så jag kunde stanna till och spänna till skruven till sadelstolpen. Därefter var det bara att köra ikapp igen.

När jag kom ikapp så fick jag dagens kommentar. Där var en tjomme som tryckte till lite och fick ett par meter. När jag hade kört ikapp honom så tyckte att han jag bromsade i uppförsbackarna(körde för långsamt), därav hans lucka på ett par meter. Tänk så snabbt det hade kunnat gå om jag inte hade bromsat uppför då :) 

Efter ett tag där så gick det uppför och jag satte mig återigen där framme för att hålla trycket uppe. Direkt efter backen kom en väg som slingrade sig framåt och kunde se att gruppen var utsträckt. Då tryckte jag till lite och fick enbart med mig motorcykeln Christoffer Wall. Vi körde lite partempo ett tag där framme innan en mindre grupp kom ikapp oss. I nästa backiga parti så fick jag och Christoffer sällskap av en dansk cyklist när det blev utgallring igen. Vi 3 höll ihop bra under en lång tid därefter. Motorcykel Wall tog några rejäla förningar och jag kunde märka att jag tappat lite när det kommer till det tekniska på cykeln. Det var bra många år sedan jag tävlade på cykel och det märktes när jag följde Christoffer utför. Dock kunde jag trampa ikapp de metrarna han fick, men det är inget hållbart sätt att köra på.

Med 20 km kvar så kom en brant backe men stökigt underlag. Jag tyckte jag hade bra ben men jag kom bara inte uppför backen tillräckligt snabbt. Christoffer satt stilla och använde sin råstyrka för att komma upp medans jag tappade meter för meter. Christoffer var helt klart starkare än mig, men det som avgjorde var hur tekniskt skicklig han var att köra uppför där det var stökigt.

Direkt efter målgång så kunde jag inte låta bli, slalombacken stod där och tittade på mig. Därför idiotförklarade jag mig själv inför alla genom att springa upp och ner för backen 2 gånger. Perfekt träning att få springa uppför och utför på enormt trötta ben. 

Även om detta inte var någon riktigt tävling så är det alltid roligt att köra hårt med likasinnade. När man bli avställd så spelar det inte så stor roll om det tävling eller det vanliga gänget som är ute och kör. Det svider bra i själen oavsett :)

Då jag inte fått monterat en wattmätare på cykeln så fick jag lite siffror av Christoffer. Under de 143 km (ja vi körde fel) som tog ca 4h30m hade han 290 i snittwatt och 334 i NP. Det gick på bra trots allt. :)

Jo, ni minns han som sa åt mig att inte bromsa uppför i början. Ett bra tag efter målgång så kom han cyklades och jag kunde ju inte låta bli. Därför frågade jag honom hur det nu var med att bromsa i uppförsbackarna, om han också hade börjat med det efter han hade sett mig göra det. Han såg inte lika glad ut nu som när han sa det till mig :)

För att sammanfatta dagen så blev den helt fantastiskt. Att få trött med likasinnade är otroligt roligt. Samt att få hänga med sköna personer efter målgången, ni vet vilka ni är.

Till sista kan villigt erkänna att mina ben och kropp var bra möra i morse när jag vaknade. Men X antal koppar kaffe, en lugn löptur och ett hårt simpass nu på kvällen rättade till detta.

Imorgon kommer skriver jag lite mer om själva tävlingen samt en utvärdering av Dark Matter cykeln som jag körde på.

Ciao

Glöden glöder än!

Tror jag har skrivit det tidigare och skriver det igen. Det är helt otroligt att jag fortfarande tycker det är så enormt roligt att träna och tävla. Att pressa gränserna och hitta nya sätt att bli bättre. Både när jag gäller det fysiska och mentala. Dessa 2 sakerna hänger ihop på på ett som ibland är skrämmande och ibland helt fantastiskt. Dock gäller det att inte ge upp, för när man tror att de trots allt har gått skilda vägar så visar det sig att så inte är fallet och saker fungerar igen.

X-tri har gett mig en ny nyfikenhet och en ny glöd att göra lite mer för att bli lite bättre. Mycket har jag att tacka mina fantastiska sponsorer och min fanatiska sambo för detta. Men där finns en nyfikenhet kring mitt material nu också. I och med att jag ska köra tempocykel på Norseman så har jag gett mig tusan på att jag ska kunna föra över min ”styrka” från linjecykeln till tempocykeln. Det kommer inte bli en lätt historia men det är också det som gör det intressant. Det är en utmaning för mig själv och jag gillar ju som sagt utmaningar. 

Dock är tanken att jag ska avsluta säsongen med X-Tri loppet GreekHero i Grekland i slutet av Oktober och då är tanken att jag ska köra med linjecykel. Jag har inte själv varit där men har förstått att vägarna är relativt smala, i lite sämre skick än i Sverige och framförallt branta backar, Tror den brantaste var (23%). Det är betydligt enklare att ta sig uppför en sådan backe med en linjecykel än en tempocykel. Med det sagt så får jag njuta av min älskade linjecykel ett par veckor till :)

Med det sagt så är jag på jakt efter 2-3 sponsorer till inför nästa år. Har några på plats men skulle vilja ha alla på plats i November så kläder kan beställas och en plan läggas redan då inför 2024. I mitt lilla huvud så håller där på att skapas en galen plan som kan fungera med rätt planering. Angående sponsorerna så är min tanke att hitta på något roligt event med var och en av sponsorerna. Vad det skulle kunna vara får vi bolla fram.

Har du något företag som vill vara med på en spännande och annorlunda resa så hör gärna av dig.

Nu får det bli lite kaffe och börja fila på inlägget som kommer senare i veckan. En comeback är i antågande :)

Ciao

Coola prestationer!

Vilken helg det har varit och då pratar jag inte om vädret. Som ni alla vet så är det alltid 25 grader och sol i Skåne, därför inte så mycket nytt på den fronten. Däremot har det varit UltraVasan 90, Ironman Kalmar och Grit ´n Grind Gravel i Halmstad. 

Börjar vi med UltraVasan 90 så stod Magnus från Åre på startlinjen. Han gjorde en spontananmälan till denna sprintdistans. Därför är det ganska coolt att han springer in på en fantastiskt fin 16:onde plats. När Magnus tävlar i vanliga fall så kan tävlingarna vara mer än 10 gånger så långa som UltraVasan 90. Det är en ära och otroligt coolt att få vara en liten del av Magnus bedrifter,

Tar vi sen Grit ´n Grind Gravel I Halmstad så var skånes coolaste cyklist, Sofie Rosencrantz på startlinjen. Mer tävlingsmänniska får man leta länge efter och ännu längre får du leta efter någon som har ett cykelsinne som Sofie. Trots att hon inte riktigt hade dagen så blev hon 8:a på SM, 2:a i sin åldersgrupp (slagen av en tyska) och säkrade sig en VM plats i sin åldersklass. Allt detta på en lite sämre dag. 

Dock måste helgens prestation tillskrivas Emma. Jag har tränat Emma i snart 2 år och det är otroligt hur strukturerad hon är. Hon hade en plan om en halv ironman år 1 och sen en hel året efter om den halva skulle kännas okej. Hon har betat av pass efter pass, precis enligt instruktioner. Hon har precis vetat hur många timmar hon har haft till förfogande och utefter det lagt en plan. Allt för att vara i bästa möjliga form till Kalmar Ironman.  Jag var inte orolig för fem öre när hon ställde sig på startlinjen i lördags, målet var att komma runt. Dock hade jag aldrig kunna drömma om hur resten av dagen skulle utveckla sig. Tro knappt att Emma själv hade trott på det.  När jag satt och följde henne på Ironman appen så fick jag gåshud. Hon avverkade km efter km som en rutinerad IM räv och efter ha varit ute på banan i 10:56:32  så passerar hon mållinjen som 4:a i sin AGE grupp. Då ska ni komma ihåg att detta är hennes första Ironman och på första försöket får hon möjligheten att köra Ironman Hawaii. 

Emma gjorde allt detta med ett snitt på 8-10h/veckan. MEN hon har gjort varje pass efter punkt och pricka. Med strukturerad träning, träning efter hur vardagen ser ut och glädje så kommer resultatet också.

Detta var en RIKTIGT häftig resa. Tack för showen Emma.

Säger bara, det är coola personer man omringar sig med. Som om inte det vore nog så tränade jag med ett cykelproffs i lördags också.

Nu tar vi sikte mot en ny vecka och nya mål. Var denna veckan avverkas får ni veta imorgon :)

Ciao

ÄLDRE BLOGGINLÄGG

ÄR HUVUDET DUMT FÅR KROPPEN LIDA!